Igår hade jag en tung dag. Allt var kasst. Känslan av att var hopplöst efter i allt och inte hinna med nåt, både på jobbet och hemma. Typisk stress alltså. Och till råga på allt så spökar baksidan på mitt vänstra knä. Det blev bara för mycket. Men i samma stund som sammabrottet var ett faktum så började det kännas bättre. Det blev en typisk ”bryt ihop och gå vidare”  Med hjälp av min kloka make tog jag mig ur det. ”Vad är det värsta som kan hända? Att du bara kommer till Markaryd. Men vad gör det? ” Nej det kan han ju ha rätt i. Det är ju meningen att det ska vara roligt. Så jag somnade lugn igår och den goda känslan har suttit i hela dagen. Allt kommer att ordna sig. Som min kloka vän A brukar säga: Jag hinner!

Yesterday I had a heavy day. Everything felt terrible. The feeling of not being able to keep up with anything, at work and at home. A typical stress reaction I would say. And on top of everything the backside of my left knee is not as it should be. It was just too much. But in the same moment that the breakdown was a fact it started to feel better. Break down and move on – kind of. With the help of my wise husband I pulled out of it. ”What is the worst that can happen? That you only make it to Markaryd (about 150 km from Malmö). Big deal. It’s only for fun.” I have to give him credit for that. So I went to bed calm last night and the good feeling has stayed with me all day today. Everything will be fine. As my wise friend A is saying: I will make it!