Jag har skrivit om det förr men det mest fascinerande med bikramyogan är att två pass aldrig är lika fast de är exakt lika. Man gör ju alltid samma poser i samma ordning men upplevelsen och känslan är aldrig lika. I lördags när jag var där kom illamåendet tidigt och kom send i vågor under hela klassen. Men igår kväll, då jädrar var det andra takter. Klassen började sent, halv nio och jag var trött när jag åkte dit men nöjd att jag överhuvudtaget tog mig dit, hade inga förväntningar alls.  När väl klassen började kände jag att det var nåt på gång; jag var stark, lugn och fokuserad. Faktum är att jag kände mig som en superkvinna faktiskt, en härlig känsla jag inte har så ofta men den är otroligt stark när den kommer. En känsla som är bra att stoppa i arkivet och ta fram när allt känns kasst; när det känns som jobbigast då vet jag att det kommer bättre dagar och att jag innerst inne egentligen är den här superkvinnan.

e The most fascinating thing about bikramyoga is that two classes never are the same even though they are exactly the same every time. We always do the same poses in the same order but the experience and feeling are never the same. Saturday I started feeling sick and it came in waves all thru the class. But last night, then it was compleatly different. The class started late, eight thirty and I was tired when I went there but satisfied that I really did go but I had no expectations. When the class begun I felt that I had something going; I was strong, calm and very focused. As matter of fact I felt like a superwoman actually, I wonderful feeling I don’t have that often but when it comes it is a really strong feeling. A feeling that is good to save in your inner archive and bring out when all is at the bottom. When everything sucks, I know that better days will come and that deep inside the real me is this superwoman.