Ibland måste man ta ett steg tillbaka för att kunna komma vidare. Man kan ha fastnat i gamla hjulspår som man inte kommer ur genom att röra sig framåt, försöker man så snurrar hjulen bara runt och man fastnar ännu mer. Enda sättet att komma framåt är då att backa tillbaka för att sen försöka hitta en annan väg framåt. Jag har två poser på yogan som jag helt enkelt inte fixar och jag vet att det sitter mest i huvudet. Varje gång som det är dags för dessa slår min hjärna till på ”jag kan inte” eller ”oj det var för jobbigt” eller ” nej det går inte idag heller” eller nåt annat destruktivt. Idag försökte jag med ett nytt grepp. Jag låtsades att jag var nybörjare, fast jag säkert varit på 100 yogapass vid det här laget,  och bara kunde gå in i posen lite, alltså inte fullt fräs och fastna, dvs går ur innan det är klart. Och jag belönade mig med att tycka att det var bra, med ett litet leende till mig själv. Det är den vägen jag tänker gå fortsättningsvis; små steg framåt så vet jag att jag kommer att fixa hela posen till slut , stark och utan att ge upp.

Sometime you have to take a step back to be able to move forward. You can be stuck in an old muddy track and the more you try to move forward the more you get stuck. The only way forward is then to back up from that muddy track and try to find another path forward. I have two poses in the yoga series that I simply cannot do and I know it is all in my head. Each time these to yoga poses comes my brain goes ”I can’t do this” or ”gosh that was too hard” or ”no, not today either” or some other destuctive thought. Today I did something new. I pretended that I was a beginner, and not in my 100 something class, and just could do the pose a little, not go fully into it. And I rewarded myself with a smile and a silent ”good work”. That is the path I am taking from now on, take small steps forward and I know I will make the two poses one day, strong and not having to give up.