Det var riktigt kallt när jag vaknade tidigt på badet. De få andra campinggästerna sov sött i sina husvagnar när jag begav mig iväg. Jag fick ha en extra tröja på mig och det var nästan så jag övervägde att dra på mig långkalsongerna utanpå cykelbyxorna (där ser du Sten att de kommer att vara användbara) för jag blev iskall om benen. Som tur var hade jag ju mina hemstickade knävärmare som gjorde gott. Jag visste att idag skulle det vara stora grusvägsdagen och den första sträckan kom ganska tidigt. Den hade jag cyklat på även förra resan så jag visste att den inte var särskilt lång, 3 km kanske. Så var grusväg ett avklarad. Grusväg två kom när jag minst anande det. Denna sträcka var lite längre, 5 km kanske. Jag hatar verkligen grusväg, näst efter mitträckesväg för där kan man ju inte köra alls. Grusvägar kan man köra på fast det skakar och lever om packningen på ett hemskt sätt. Det är både gruset och den här tvättbrädeseffekten som blir när bilar kör på grusvägar som gör att det blir plågsamt. Grusväg tre var jag beredd på, jag visste att den skulle komma och att den var ungefär en mil lång, det hade min ”vägkälla” i Närke upplyst mig om. Tack C! Men trots det var den lång, varm, grusig, dammig, flugig och förfärlig. Det kändes som om den aldrig skulle ta slut. Tack och lov gjorde den ju det. Jag hade bestämt mig för att hinna till Fagersta innan dagen var slut. Detta för att vara säker på att jag skulle hinna till min bror i Vika på söndag. Insåg att jag hade en lång bit kvar. Detta skulle bli en lång dag. Tre mil innan Fagersta gjorde jag en matpaus på en camping. Jag hade redan cyklat 10 mil och det var var inte kallt ute längre, snarare väldigt varmt. Men jag hade bestämt mig, jag skulle till Fagersta (vilja). Då och där mitt i värmen kom närkontakt ett idag – en geting fastnade i remmen på hjälmen vid örat. Getingen surrade och jag viftade och sen stack den… mig mitt på örsnibben. Aj som f*n (smärta). Med bultande örsnibb fortsatte jag och då kom närkontakt två – en älgko med en älgkalv gick precis bredvid vägen inne i tät skog. Kalven tittade rätt på mig. Fortsatte försiktigt för att inte störa, ville ju inte att de skulle bli rädda och springa ut på vägen. Sen bar det uppåt, väldigt mycket uppåt, för plötsligt fanns skylten där att jag var 243 möh. Backen efter skylten var lång och jag kom upp i svindlande 52 km/h. När jag äntligen såg campingen där strax innan Fagersta var jag väldigt trött men också väldigt nöjd. Jag hade klarat att cykla 13 mil i värme, på grusväg och med långa backar (lycka).
e It was actually quite cold when I woke up early by the pool. The few other camping guests slept sweet in their campers when I left. I had to wear an extra sweater and I was very close to put on pant as well because my legs got ice cold. Luckily I had my home knitted knee warmers that were nice. I knew I had some gravel roads ahead of me and the first one came pretty early. I had biked it before on my last trip so I knew that if was fairly short, around 3 km. The second one came a bit later and that one I did not expect. It was longer than the first one, maybe 5 km. I hate gravel roads, close after mid wire roads as I wrote about the other day, those are “unbikeable”. Gravel roads are “bikeabel” but it really shakes everything in a terrible way. It is both the gravel itself and the really bumpy texture the cars makes on a gravel road that makes it so unbearable. I was prepared for gravel road number three; I had been warned beforehand by my local “road inspector”. It was still long, warm, dusty, a lot of insects and just terrible. I never thought it would end. Of course it did eventually. I had decided where I needed to be before night. This was to really be sure to be able to get to my brother on time on Sunday. I realized that I had a long way still too go, it was going to be a long day. When I had about 30 km left I took a food and rest break at a camping place. I had already biked 100 km and it was surely not cold any more, on the contrary, too warm. But I was determined to continue. Then and there came the close up number one of the day – a bee got stuck behind the strap on my helmet, right by my ear. I tried to get rid of it but it stung me right by my ear ring. That hurts! With a pounding ear I continued in the heat and came to the close up number two of the day – a moose cow with a calf right by the road in the thick forest. The calf was looking right at me but I tried to get away as silent as possible not to disturb them so they would run out on the road. Then the roads went uphill, very much uphill because all of a sudden there was a sign saying 243 meters above sea level. The downhill from there was marvelous; I came up to 52 km/h. When I finally reached the camping for the night I was very happy. I had managed to bike 130 km on very warm roads, some with gravels and long uphill.
Grusväg Gravel road
243 meters above see level