Jag sitter just nu på Arlanda och väntar på flyget till Malmö. Jag ska få komma hem! En månad hemifrån är länge så nu ska det bli jätteroligt och jätteskönt att komma hem. Eftersom jag känner mig så fruktansvärt NÖJD med det jag gjort så känns det ännu bättre att få komma hem. Jag är liksom klar med det här nu och kan gå tillbaka till mitt vanliga liv igen som hustru och mamma och alla andra roller jag har till vardags. Jag har haft min egotripp och jag har älskat varje minut av den men nu är det slut. Äventyrerskan har gjort sitt för den här gången och får leva på minnena och jag kan lova att jag kommer att leva på dem länge. Jag har upplevt så mycket, kämpat så mycket och njutit så mycket. Jag har fått nya erfarenheter och insikter som jag vet att jag kommer att ha stor nytta av i mitt vanliga liv. Så för att runda av den här resan och bloggen i den form den har nu (den kanske dyker upp igen i ny skepnad någon annan gång) så vill jag avsluta med att TACKA. De som jag sätter allra överst på min tacklista är Elsa och Sture. Om de inte hade sett mig i min förtvivlan förra resan och tagit hand om mig så hade jag med största sannolikhet gett upp den där varma dagen i Småland för fyra år sen. Och då hade jag garanterat inte gjort ett försök till. Tack, ni är mina änglar! Nästa person på tacklistan är min sjukgymnast Lisbeth på IMC i Malmö. Hon fick mig att tänka i lite andra banor vad gäller vilodagar, att vila var fjärde dag. Det var nog det bästa jag kunde ha gjort, både fysiskt för att kroppen skulle hålla och mentalt för att orka fortsätta dag efter dag. Först cyklade jag en dag och redan nästa dag kunde jag tänka: Nu är det bara en dag kvar och sen vilodag! Kjell, tack för cykelfix. Evelina, tack för stöd under våren. Astrid, tack för din klokskap. Åsa, tack för sällskapet. Låt oss se till att det inte blir 15 år tills vi ses igen. Lars, tack för dina visa ord; vilja, smärta, lycka. I den ordningen. Det har stämt på pricken. C, tack för support och väghjälp. Mamma Mu och kråkan, tack, jag har haft jätteroligt. Mom & Dad, tack för att ni finns. Jag vill också tacka alla er som troget läst min blogg och skrivit fina, roliga och peppande kommentarer. Det har betytt enormt mycket för mig. Ibland har jag skrattat högt och ibland har det nästan kommit en liten tår. Alla personer jag mött efter vägen, tack för alla trevliga möten och pratstunder. Det är nog på sin plats att tacka min vädergud också. Sån sanslös tur med vädret som jag har haft är egentligen inte möjligt. Sist men inte minst vill jag tacka min älskade familj; make, söner, bror med familj, mamma och pappa. Ni har låtit mig göra detta galna och dessutom stöttat mig mer än ni anar. Tack.
I am now sitting at the airport waiting for the flight to Malmö. I am going home! A whole month away from home is a long time so it will be so nice and so much fun to get home. Since I am so pleased, satisfied, content with what I have achieved it feels even better to come home. I am kind of done with this and I am ready to go back to my normal life again as a wife and mother and whatever more roles I have. I have had my egotrip and I have loved every minute of it but it is over now. The adventurer is done and will have to live on the memories and I can promise you that I will live long on them. I have seen so much, fought so much and enjoyed so much. I have gained new experiences and insights that I know I will have immense use of in my normal life. So to round off this trip and blog in the shape it has now (it might pop up someday in another shape) I want to say a few THANKS. The people that I put on top of my thanks-list are Elsa and Sture. If they had not seen me in my misery during my last trip and taken care of my then I had most probably given up that warm day four years ago. And I had definitely not given it another try. Thanks, you are my angels! Next person on my thanks-list is my physiotherapist Lisbeth. She made me think in totally new ways regarding rest, to rest every fourth day. That was probably the best thing I could have done, both physically to get my body to hold together but also mentally to have the strength to continue day after day. I could bike one day and already the next biking day I could think: It is only one more day then I get to rest one day. Kjell, thanks for your bike support, Evelina, thanks for all the support during spring. Astrid, thanks for your wisdom. Åsa, thanks for the company. Let’s not wait 15 more years until we meet again. Lars, thanks for your wise words; determination, pain, happiness. In that order. It is spot on. C, thanks for support and help with road decisions. Mama Mo and Crow, thanks, I had a blast. Mom & Dad, thanks you for being there. I also want to thank all of you that have read my blog and written nice, funny and supportive comments. It has meant so much to me. Sometime I have laughed out loud and sometime there has almost come a tear. All the people I have met during the trip, thanks for all nice meetings and chats. I think I should also thank my weather god. This lucky that I have been is probably not possible. Last but not least I want to thank my dear beloved family; husband, sons, brother with family, mother and father. You let me do this crazy project and have supported me more than you know. Thanks.