När jag gick slöjdutbildningen i Linköping hade vi en termins vävning. Bland annat vävde jag en, vad ska man kalla det, vepa eller smal filt att ha som dekoration i fotändan på sängen, en sängvepa. Den hade ljusgrå botten i varpen av bomull/lin och ljusgrå, svart, rosa och orange inslag i ull. Vävtekniken var daldräll som man traditionellt vävt linnedukar i eller tunna skjorttyger. Jag valde att skala upp det och väva det i helt andra färger. Under redovisningen av våra alster pratade vi om uttryck, ett ord som ofta används i slöjden, även i skolan. Vad har föremålet som skapats för uttryck? Ett ganska svårt område om man vill komma ifrån ord som fin, bra eller snygg… Min lärare Katarina tog upp min vepa, tittade på den och sa att den är som poesi. Det är nog det finaste någon sagt om något jag skapat. Poesi. Kan ett textilt föremål vara poesi? Jag har tänkt på det ganska mycket på sista tiden och kommit fram till att det kan det. Färgerna är mina ord och tillsammans med teknik och mönster, bildar de meningar och verser. Jag har kommit fram till att målet med mitt skapande är just skapa poesi. Ibland planerar jag i detalj hur det ska se ut men lika ofta har jag bara en bild i huvudet och så låter jag färg och form växa fram. Det gemensamma med båda vägarna är att harmoni är väldigt viktigt; harmoni med färger och mönster. Jag vill att man ska känna något när man tittar på mina föremål, att de ska tala till en likt en välformulerad dikt. Jag hör ju själv att det låter oerhört pretentiöst men jag låter andra bedöma om jag lyckas. För mig är det riktningen mot och inspirationen i att skapa poesi som är det viktiga.