I morse gick jag upp tidigt. Dimman låg tät, det var mjölkvitt överallt. Den enda som var vaken förutom jag var den lilla tyska kvinnan som jag pratade lite med igår. Hon avslutade vårt möte i köket med ”have a good journey and a healthy life” innan hon gick och gjorde sin morgonqigong. Cyklade iväg tjugo övrer sex. Visste inte riktigt vart jag skulle men hittade in till Örkelljunga i alla fall. Hur många finns det att fråga om vägen halv sju en sommarmorgon? Inte många. Hittade som tur var en man på hundpromenad. Han hjälpte mig. Så var jag påväg igen. Dimman lättade, solen kom fram fast än så länge kändes temperaturen sval och skön. Slängde en blick åt höger. Vad var det? Två älgar stod en bit bort och spanade. Deras stora öron var riktade mot mig, de lyssnade spänt. Häftigt! Skånska älgar. Jag som försökt jaga dem uppe i Dalarna utan resultat, nu vet jag var de är. Passerade en skylt som det stod ”Vittsjö 17” in till höger. Kom att tänka på Nisse som jag köpte mitt tält av. Det var ett möte det med en märklig människa. (En text om Nisse finns i ett gammalt inlägg från 2009-01-03, läst det gärna). I Ljungby stannade jag för att fika, när jag gick in för att hämta påtår åt två kajor upp resterna av min morotskaka! Så fick man inget mer av den. Det största mötet idag var dock inte med den tyska kvinnan, älgar eller kajor utan mötet med mitt ego, med mig själv. Jag var trots allt ensam hela vägen, 11 mil med mina egna tankar och känslor. Och jag klarade det idag också. Känner mig fortfarande stark … bara mina knän håller…

e I went up early this morning. It was very foggy, milky white everywhere. The only person awake but me was that little german woman that I talk to some yesterdy. She ended our meeting in the kitchen mishing me ”have a good journey and a healthy life” before she went for her morning qigong. Left the camping at six twenty. I did not know the way but I made it into town. How many are there to ask for the way at this early hour a summer morning? Not many. Found a man walking his dog. He helped me. So on the way I was again. The fog left slowly and even if the sun came the temperature was still cool and nice. I thew a glimps to y right. What was that? Two mooses were standing a bit away, looking. Their big ears towards me, listening with tension. Cool. Mooses in Skåne. I have been trying to hunt these animals in Dalarna but with no result, now I know where they are. In the afternoon I stopped for coffee. But when I went in to get a refill tow birds ate the rest of my carrot cake! Too bad, I wanted the whole piece.  The most important meeting today thought was not with the german lady, the mooses or the birds. It was the meeting with my ego, with myself. I was alone all the way here, all day with my own thoughts and feelings. And I made it today as well. I still feel strong … just need these knees to stay ok…

Ett jakttorn inte långt från där jag såg älgarna.
A hunting tower not far from where I saw the mooses.

Ett spindelnät efter att dimman lättat.
A spider web after the fog has left.