Endel som jag pratar med brukar undra om jag ska upp på Kebnekaise också som om det var en stor grej. Jag brukar svara att kommer jag så långt så löser det sig nog. Om det bara handlade om att bestiga Keb så skulle jag tagit tåget eller flyget upp. De låter kanske som en klyscha men för mig är verkligen resan målet. Om jag nu kommer ända till Kebnekaise men inte lyckas ta mig upp på toppen så har jag ändå uppnått målet. Själva ”målet”, toppen på Keb, är av underordnad betydelse och mer som en bonus än som ett mål. Den stora utmaningen är de drygt 200 milen på cykeln, där varje dagsetapp blir ett mål i sig.

Some of the people I talk to wonder if I will climb (actually walk is a better word) all the way to the top of the mountain, Kebnekaise, as if that was the big challange. I usually answer that if I make it that far we will see. If it was only about getting to the summit of Keb I would have taken the train or a plane up. It might sound like something easy to say but it is really the trip itself that is the goal. If I get all the way to the mountain I have already reached my goal. The ”goal” itself, the summit of Keb, is very secondary and more as a bonus that as a goal. The big challange is of course the more than 2000 km on my bike where every day is also a goal.