Idag är jag mer hoppfull igen. I morse när jag cyklade till jobbet blev jag lite arg på den delen av min laddning som förbereder sig (mig) på att jag kanske inte kommer iväg. Den tar på tok för stor plats. Jag slogs också av tanken att om det nu inte blir nåt så önskar jag att ”nån annan” ska säga till mig att nej du, med ditt knä så stannar du hemma. Så jag typ kan säga: ”min läkare har sagt att jag inte får…”  Jag bestämde mig då och där på trampande fot att hur jag än gör, åker eller stannar hemma, så är det JAG som tar beslutet, ingen annan. Hela grejen med EGOtrippen är ju att jag gör det själv, allt annat har jag beslutat och gjort själv. Det kommer att vara MITT beslut och jag vet att alla ni som läser och följer min blogg kommer att stå bakom mig, vad jag än beslutar.

Today I am more hopeful again. This morning when I biked to work I got kind of mad on the part of my mind preparing (me) for the option to cancel the trip. It takes up too much space. I was also struck by the thought that if I do need to cancel I am wishing someone else would take the decision saying no, you can’t go with your knee, you better stay home. So I kind of can say ”my doctor told me not to…” So I decided right there and then that whatever happens, if I go or don’t, the decision will be MINE, no one else. The whole thing with the EGOtrip is that I am doing this myself. I have done everything up ’til now myself, taken all decisions. It wil be MY decision and I do know that all of you reading and following my blog will support me, no matter what I decide.