Igår var jag ute och cyklade och jag kan tänka mig att en hel del som såg mig verkligen trodde att jag var ”ute och cyklade”. Jag hade packat mina väskor och begav mig hemifrån vid åtta-tiden, lördag morgon. Det regnade. Mycket. Men  frihetskänslan att vara på väg, att cykla fram genom en nästan tom stad och att veta att jag hade sex, sju mil framför mig gjorde mig lycklig. Jag cyklade och sjöng och njöt av medvinden och av regnet. Väl ute ur stan på landvägen genom Skåne såg jag hur bilisterna ruggigt betraktade mig där på min fullpackade cykel. Tomma vägar slingrade sig fram genom landskapet. Öppna vackra fält, doften från min barndom av nyplöjd åker, stillheten i skogen. Helt plötsligt hoppade en hjort fram strax framför cykeln, pulsen gick upp ett par slag, så långt ifrån hade jag inte varit. Och kossorna som skrämde mig. Jag kom cyklande på en raksträcka och ser framför mig säkert 100 kossor som kommer springande i en stor flock mot vägen, med stora horn. Mellan mig och kossorna var det bara ett lite fånigt elstängsel. Jag trampade på lite fortare, några av korna sprang efter mig längs staketet, andra råmade påhejande i bakgrunden. Då steg pulsen också. Blött var det med. Det blev ett bra test av utrustningen; regnkläderna höll alldeles utmärkt. Värre var det med vantarna. Eftersom det var rätt kallt också hade jag ”regntäta”, ganska varma vantar. Ett tag. Sen gick de att vrida ur. Eller cykelkedjan som hoppade av två gånger i uppförsbackarna; det måste åtgärdas. När jag nästan var framme insåg jag att jag var tvungen att cykla en liten omväg, mitträckesvägar är inte cyklingsbara. Till min egen förvåning kände jag att okej, det gör ju inget, några kilometer extra är väl bra. Så stark kände jag mig, både fysiskt och mentalt. Vilket ju är precis som det ska vara. Om jag ska klara av utmaningen jag tänker ge mig in på i sommar. Då kommer det att bli mycket mer härliga naturupplevelser, branta backar, regn och blåst, djur och framförallt mil.

Yesterday I was out biking. I had packed my bags and left around eight in the morning, Saturday. It rained. Heavyly. But the strong feeling of freedom to be on the way, to bike thru an empty town knowing I had 50-60 km ahead of me made me happy. I biked and sang and enjoyed the tail wind and the rain. I saw people in the cars watching me and my packed bike with sceptisim. What is she doing? In this weather? Empty roads thru the country side of Skåne. Beautiful empty fields, the smell from my childhood of new ploughed soil, calm woods. All of a sudden a deer jumped out in front of me, pulse up, it was not that far from me. And the cows that scared me. I came biking on a long straigth road watching at least 100 cows come running towards me, all with big horns. Between me and the beasts were only a thin electrical fence. I pedaled a little bit faster and some of the cows chased me along the road while others where cheering on with deep moo’s. Pulse up again. And was it wet? It became a rather good equipment test and the rain clothes were tight all right. Since it was pretty cold as well I had on ”water tight” gloves. A while. Then they could be wrenched out. Or the chain that came off twice going up-hill, that have to be fixed. When I was closed to where I was going I realized that I had to make a detour. I surprized myself by thinking it was no big deal, just a few more kilometers. That is how strong I felt, both physical and mentally. Which is exactly how it should be. If I should be able to take on the challange I have given me this summer. Then it will be much more beautiful nature, steap hills, rain and wind, animals and most of all; kilometers.