111 km

I min dagbok från resan står det bara:

”Orkar inte skriva. Kände mig så låg när jag kom. Långt hem. Vem kom på den här idiotiska idéen? Känner mig så ensam…”

Precis så kändes det. Jag hade vaknat i Örkelljunga på morgonen och fixat gröt till frukost, packat ihop tältet och gett mig av mot nordost vid niotiden.

 Jag cyklade längs gamla E4an upp till Markaryd. Bred och fin väg utan trafik alls. I Markaryd stannade jag och köpte lunch; grillad kyckling om jag kommer ihåg rätt och fortsatte sedan för att hitta ett bra ställe att äta min lunch på. Hade ingen lust att göra som dagen innan, äta den på en bänk utanför affären. Misstaget jag gjorde nu, eller snarare gjorde redan på planeringsstadiet, var att jag vek av från gamla E4 och åkte rakt norrut på småländska småvägar. När jag planerade hur jag skulle cykla la jag ut alla kartorna på golvet och drog en rak linje mellan Malmö och Kiruna och sen försökte jag hitta närmaste vägen längs detta streck.

Hade jag åkt vidare på gamla E4an mot Jönköping hade det inte alls varit lika kuperat som det var på mitt vägval, tror jag i alla fall. Efter ungefär en mil hittade jag en liten sjö som jag stannade vid, i Tannsjö. Det började bli riktigt varmt nu och solen låg på. Jag satte mig i skuggan och åt min kyckling. Hade velat bada också men vattnet såg lite skumt ut så jag lät bli.

Fortsatte norrut genom de småländska skogarna. Orkanen Gudruns framfart syntes naturligtvis här och där. Ibland passerade jag nån liten by men några människor syntes knappt till. Sverige är fyllt av skog och väldigt glesbefolkat är en slutsats av dagens tur. Jag kämpade på upp till sjön Bolmen. Mitt i sjön finns en stor ö som heter Bolmsö, åkte över bron till ön och sen var det sex långa tunga kilometrar fram till campingen.

När jag kom fram till campingen vid sextiden kom den där utanför- och osynlighetskänslan tillbaka från igår. Jag var ju ute på mitt stora äventyr men ingen såg mig. Jag slog upp mitt tält, badade i sjön, vilket var ljuvligt efter en svettig dag längs vägen, tvättade lite kläder, skrev i dagboken. Men inombords var jag i uppror. Vad fan hade jag gett mig in på? Varför slita i min ensamhet när jag kunde ha varit hemma? Det var ju inte så här jag hade föreställt mig att det skulle vara. Det var många familjer på campingen som hade haft en skön dag på stranden och nu fixade mat och barnen lekte. Idylliskt värre och här satt jag, ensam. Jag ringde hem till maken och grät. Han försökte peppa mig och det kändes faktiskt lite bättre efter det. Jag tog mig samman och gick och åt på campingrestaurangen. Ensam.