107 km
Jag packade väskorna på cykeln en tisdag morgon, två på framhjulet, två på pakethållaren, en styrstångsväska och ett paket med ryggsäck och tält ovanpå väskorna bak. Ett par dar innan när jag provpackade cykeln var det en av grannpojkarna som trodde att jag var brevbärare, orange cykel med samma färg på väskorna…
Första kilometern hade jag sällskap av min yngsta son på väg till fritids. Äldsta sonen tyckte mamma var aningen för pinsam just denna morgon så han cyklade en bit före oss. När jag lämnat av Albin cyklade jag vidare, äntligen på väg. Det kändes både bra och lite skrämmande. Vad hade jag egentligen framför mig? Första två milen upp till Bjärred kändes bra. Jag kände mig stark och oövervinnelig på något sätt. Jag var på väg, jag skulle cykla till Kebnekaise. Det var på riktigt helt plötsligt inte bara planering och snack.
Svängde förbi familjen H i Bjärred för att säga hej då till några av mina starkaste supportrar både före och under resan. Tillbaka på cykeln igen körde jag mot Kävlinge. Det var lite motvind och jag fick kämpa lite. Redan då började den här märkliga känslan som är svår att beskriva mala inuti mig. Kunde naturligtvis inte sätt ord på det redan då men det kändes helt plötsligt konstigt att vara på väg. Stannade i Kävlinge och köpte ett par godisbitar i en kiosk.
Efter ett antal mil åkte jag den långa nerförsbacken till Röstånga. På affären där köpte jag min lunch. Har glömt nu vad det var men jag kommer ihåg att det var mer nödvändigt ont än gott. Hade tänkt cykla vidare en bit och äta min mat på något mysigt ställe bredvid vägen. Men jag var hungrig och det fanns en bänk utanför affären så där satte jag mig. Då kom känslan riktigt stark. Vad gjorde jag där på väg helt ensam? Jag tittade omkring mig, folk gick in i affären, handlade, kom ut till sina bilar och åkte hem till sina vanliga liv med sina familjer. Kanske pratade med varann en stund. Själv satt på en bänk utanför affären helt ensam, på väg bort från min familj och ingen såg mig. Jag kände mig i en helt annan värld och det skrämmande var att jag just då ville tillbaka till den vanliga världen, efter en halv dags cykling! Jag tog mig dock samman och fortsatte cyklandet norrut.
Lite tur på slutet där för vägarna låg inte riktigt som på min karta på grund av ombyggnader och för gammal karta. Hittade rätt på campingplatsen i Örkelljunga som jag hade sett ut. Det kändes riktigt bra att komma fram och få kliva av cykeln. Jag fick upp tältet och gick och fixade mig lite mat i köket som fanns på campingen; makaroner och köttfärssås. När jag checkade in hade jag tjatat mig till att få låna datorn i receptionen och blivit lovad den en stund innan de stängde så jag skrev några rader och sen somnade jag gott.