Så fick jag spy ut min galla över alla idioter på vägarna. Faktum är att sista milen innan Kiruna idag är den värsta och mest trafikerade sträckan på hela resan. Kiruna ja, det känns helt overkligt att jag verkligen har cyklat hit. Vem trodde det när jag började? Jag var nog den av alla som trodde minst att jag skulle ta mig ända fram. Eller snarare så har jag inte fokuserat på det. Jag har under hela resan fokuserat på en dag i taget och att ta mig fram till varje dags mål. Jag har hela tiden varit beredd på att kroppen skulle säga ifrån. Det har den inte, inte tillräckligt högt i alla fall. Jag har hela tiden varit beredd på att resan kunde ta slut närsomhelst. Det har den inte. Vet inte riktigt när jag på allvar började tro på att jag nog skulle komma ända fram, men det var inte så många dagar sen. Hade tänkt mig ett triumferande intåg av staden som för att fira. Det blev helt tvärt om. Jag var som en dränkt katt av allt regnande och åkte halvt vilse på de oskyltade cykelbanorna. Gick drypande in på en mack och frågade om vägen. Insåg att jag var både kissnödig och hungrig så det klarade jag av på macken, korv och mos. Sen började klättringen uppför mot centrum. Vet i sjutton hur jag krånglade mig fram, halvt vilse igen tills jag tillslut hittade centrum och ett hotell. Hela gruvan som i panorama utanför fönstret. Förhoppningsvis har molnen lyft lite i morgon så man riktigt ser hur det ser ut. I morgon ska jag fixa lite här i Kiruna med hemresan; flygbiljetter, buss från Nikkaloukta, hur jag ska få hem cykeln och lite annat. På onsdag blir det sista cykeletappen.

That felt good, to get the anger of stupid people out of my system. The fact is that the last part before Kiruna today is the worst and most busy road during the whole trip. Kiruna, it feels quite unreal that I actually biked all the way here. Who would have thought when I started? I was probably the person who thought least that I would make it all the way. Or rather that I haven’t focused on it. I have during the whole trip focused only on one day at the time and reaching the goal of the day. I have been prepared that my body would scream. It hasn’t, not loud enough at least. I have been prepared that the trip could stop at any moment. It hasn’t. I don’t know when I seriously started to believe that I would make it all the way, but it was not that many days ago. I had in mind a triumphed entrance to Kiruna kind of the celebrate. That did not happen. I rained heavily, I got kind of lost because there were no signs on the bikeroads. Wet like a drowned cat I went into a gas station to ask for the way. Then the climbing to the center of the town started. I kind of got lost again but somehow I found  a hotel. Kiruna is build around a big mine and it is right outside my window. Hopefully tomorrow the clouds have lifted some so the whole view will be visible. Tomorrow I will check and fix things here in Kiruna for the trip home. Wednesday is my last biking day.