Åter på cykeln igen efter min vilodag igår. Vinkade adjö till Vika. Kändes lite inombords faktiskt att jag inte ville lämna dem. Men jag hade något att se fram emot. Idag skulle jag nämligen få sällskap av Åsa, en gammal simmarkompis, som ska cykla med mig i två dar. Vi har inte setts på säkert 15 år så det kändes verkligen roligt. Jag cyklade in mot Falun för att möta upp Åsa och hennes man Claes som skulle cykla med en bit också. Tillsammans drog vi sen norrut. Vi passerade Svärdsjö och efter det lämnade vi civilisationen för skogen. Uppför, uppför, uppför. Metropoler som Vintjärn och Svartnäs passerades. Små orter med ett fåtal hus. Fina men så långt borta från allt. Strax efter Svartnäs kom den igen… grusvägen. Min bror hade ju kollat upp att det inte var asfalt hela vägen så vad var detta? Det var bara att bita i det sura äpplet och bege sig ut på gruset. Den var hyfsad faktiskt, inte alls så tvättbrädsaktig. Efter nån kilometer frågade vi i ett av de längs vägen sällsynta husen och kvinnan där sa att för en vecka sen hade de fräst upp oljegruset som var förut. Jag var en vecka för sen alltså. Hon trodde att den räckte en mil eller så. Det var fel, den höll på i närmare två mil. När det var dags för lunch stannade vi vid en sjö. Åsa och Claes hade med sig potatis som vi kokade och matjessill och gräddfil. Det smakade himmelskt som det gärna gör när man dels är ute och dels kämpat hårt. Efter lunchen vände Claes och åkte hem igen medan jag och Åsa fortsatte. Det var varmt och fortfarande mest uppförsbackar. När det så äntligen blev asfalt så fick vi lite ny energi, men uppförsbackarna fortsatte. Eftersom det ju av naturliga skäl inte finns campingplatser så här ute i skogen så började vi så smått leta efter lämplig nattplats. Åsa spånade om att det skulle finnas en sjö, en brygga, en eldplats och en liten gräsplätt för att slå upp tältet. Och 500 m senare kom just en sån plats fast till och med ännu bättre för det fanns ett byggt vindskydd där också som vi nog ska sova i. Vi har badat, fast sjön var grund, stenig och dyig och Åsa har gjort eld så vi kan grilla korv snart. Att ha sällskap är skönt. Det kommer att kännas tungt när jag blir ensam igen men jag får åter vänja mig med det.

e Back on the bike after a days and a half of rest. Said goodbye to Vika. It actually felt kind of sad like I did not want to leave. But I had something nice to look forward too. I was going to have company today by Åsa, an old swimmingfriend that will bike with me for two days. We have not seen each other for about 15 years so it is really a lot of fun. I biked into Falun to meet up with Åsa and her husband Claes who would join for a while. Together we went north. After a while we really passed civilization going right out into the forests. Up, up, up. Small villages passed. After a good while there it was again, the gravel road. I had had my brother check with people about the road and they said it was hard all the way. It was not. But it was just to hit it and continue. We passed one of the few houses on the way and asked about the road. She said they had tored up the road just a week ago. I was one week too late! She thought it would go on for about 10 km but that was wrong, it was close to 20 km long. When it was time for lunch we stopped by a lake. Åsa and Claes had potatoes that we boiled and herring and sour cream. It tasted so good as it always do when you are outside and have worked hard. Claes went back after lunch and I and Åsa continued. It was warm and still mostly uphill, at least that is how it felt. When the hard road finally came back it brought some new energy. Since there are no camping sites out in the bush we started to look for a good place to spend the night. Åsa was dreaming of a place by a lake, a fire place and some grass to put up the tent on. And 500 m later we found just such a place but it was even better, it had a build windshield that we might sleep in tonight. We took a swim in the lake, even though it was shallow, rocky and muddy. Åsa has made a fire and so we can cook some food. To have company is really nice. It will sure feel empty when I will be alone again but I will have to get used to it.