Nu ska jag skriva om en sak som jag egentligen inte vågar skriva om. Vet inte om jag tror att det ska bli mer sant om jag skriver eller om det ska bli ”värre”. En del i det kan vara att jag försöker att fokusera på det positiva och inte blanda in negativa tankar. Fast å andra sidan får man ju inte sticka huvudet is anden och låtsats att det negativa inte finns. Nåväl, det handlar om mina knän och ångesten att de inte ska hålla. Det var ju vänsterknät som gav upp sist gången, sk löparknä. Det läkte naturligtvis och vänsterknät är bra. Högerknät började kännas av redan innan förra resan. Det kändes, ont är fel ord, lite ”molande” ovanför höger knä när jag satt stilla. Att cykla gjorde det varken bättre eller sämre. Detta har hängt med till och från sen dess. Nu känns det lite här och där i knät ibland. Jag blir liksom trött i knät, speciellt när jag står mycket eller när jag sitter med böjt knä. Jag kan inte säga att det gör ont när jag cyklar, det blir varken sämre eller bättre. Så igår när jag cyklade hem från bussen efter en till stor del stående arbetsdag, så smärtade det till fram i knät. Det gjorde riktigt ont, helt skillt från nåt jag kännt tidigare. Då kom tvivlet, ångesten, mardrömmen: Tänk om det inte blir nån resa? Så var det skrivet. Tänk om… Jag brukar vara den första att predika att man inte ska deppa i förväg för nåt som skulle kunna hända men det är inte lika lätt att leva som man lär… Jag var riktigt nere tidigare idag men jag tog mig i alla fall i kragen och gick iväg på yoga. När jag väl var det så kom svaret till mig. Förutom att cykla nu fram till avresan ska jag gå oftare på yoga också. Jag vet att det  kan hjälpa dåliga knän och för mig kanske det mentala är minst (eller mer) viktigt, att jag tror på att jag gör nåt bra för mina knän.

Now I am going to write about something that I am actually do not dare write about. I don’t know if I believe that it is going to get more true or if it will turn ”worse” if I write about it. One part of it can be that I am trying to focus on the positive and not include any negative thoughts. But on the other hand it can’t be like I am sticking my head in the sand pretending it is not there. Well, it is about my knees and the anxiety that they will not hold all the way. It was my left knee that made me give up (along with the pneumonia) last trip. That is all gone and well now. The right knee started to ”feel” already before the last trip. It was not a pain, more a diffuse feeling above the right knee. To bike didn’t make any difference, no more or less ”feel”. It has since then been a part of me. Now it feels more when I stand up for too long or when I sit down with my knee bent. I cannot say that it feels more or less when I bike. But yesterday when I biked home from the bus, after a long mostly standing working day, a terrible pain hit my right knee, right on the knee-cap. Something totally different than I have ever felt before. Then came the doubt, anxiety and other bad thoughts: What if there will not be a trip? So it was written. What if… I was definitely down under the ice this morning but I did get myself together and went to my yoga class. And there the answer came to me. I will increase my yoga until take off. I know that it has helped people with knee problems and to me the mental part of that is at least (or more) important, that I believe that I am doing something good for my knees.