Jag tänker ganska bra när jag åker tåg. Sitter just nu på tåget hem från Gävle och ser landskapet susa förbi. Jag ser åkrar, skogar, sjöar, kullar, små röda stugor… typiskt mellansvenskt landskap. Hösten är verkligen här på allvar. Än finns det löv kvar på träden men i sina typiska höstfärger; mest gult med inslag av rött, orange, brunt… Det är vackert men också lite vemodigt. Det talar om att det är slutet på någonting. Ännu en årscykel är till ända och nu ska trädet vila sig under vintern för att orka sätta ny grönska till våren. Tänk om vi kunde göra lika, liksom gå ned i varv när vintern kom för att spara energi till våren. Nu tenderar vi att springa ännu fortare och stressa ännu mera, snart kommer den där typiska kommentaren: ”måste hinna färdigt före jul”. Varför egentligen? Vad är det för speciellt som skall hända om man nu inte skulle vara klar? Just  nu försöker jag leva efter mottot: ”Jag hinner”. För mig betyder det att jag försöker att inte hetsa upp mig för allt som hopas sig framåt och som skriker i kalendern och att-göra-listan utan jag betar av sakerna i prioritetsordning och ser till att jag gör det som är viktigast. Just nu känns det viktigast att slå av den här datorn och ta det lugnt resten av resan, titta ut genom fönstret och låta tankarna vandra så får vi ser vart det bär.

Kolla in islandstrippen