2008

"det-är-skönare-att-låta-bli" känslan

2008-12-26

När jag var barn tränade jag simning. Detta var i slutet på 70-talet och början på 80-talet. På den tiden var det mer kvantitet än kvalitet som gällde, så uppfattar jag det när jag ser tillbaka på den tiden. Jag höll på i ynka fem år innan jag tröttnade. När jag var 13-14 år tränade jag tio gånger i veckan,  varav fyra morgonträningar, dvs före skolan. Jag gick upp klockan 5 och sen skjutsade pappa mig till simhallen och så var det träning mellan 6 och halv 8. Sen iväg till skolan. Oftast hann jag inte hem efter skolan utan åkte direkt till träningen eller via nån kompis och åt mellanmål. Kvällsträningen varade minst två timmar. Helt utpumpad kom jag sen hem vid 8 på kvällen, lite mat och läxor och sen tidigt i säng för att orka upp nästa morgon... Hösten i nian la jag av, innan jag ens fyllt 15 år.

Om jag nån gång hoppade över ett pass så infann sig den härliga känslan "det-är-skönare-att-låta-bli" än att gå och träna. Tyvärr satt den känslan i i många många år efter att jag slutat simma, att det alltid var skönare att låta bli att träna än att komma iväg och göra det. Jag försökte mängder med gånger att komma igång men det rann ofta ut i sanden. Det är först på senare år som jag verkligen hittat det sköna i att träna igen. Att man mår mycket bättre av träning och att träning i sig är kul.

Men den där känslan, "det är skönare att låta bli" kan fortfarande dyka upp och jag vet exakt hur den känns. Den försökte idag få mig att avboka mitt yogapass men jag genomskådade den och struntade helt enkelt i den och om en timme tänker jag faktiskt gå och träna!

 

 » kommentera «