2009 jan-apr

nisse och tältet

2009-01-03

Jag har fortfarande halsont så nån träning blir det inte. I stället publicerar jag en text jag skrev strax efter jag kommit hem från förra resan. Den handlar om hur jag kom över mitt tält.

Att jag skulle tälta bestämde jag mig för tidigt. Det är mer flexibelt speciellt längre norrut där det är långt mellan ställen att ta in på. Långt mellan campingplatser är de också men det går alltid att hitta någonstans att slå upp ett tält.

Från tidigare dåliga erfarenheter med olika tältmärken hade jag bestämt mig för att köpa ett Hilleberg tält som jag litar på. Jag hade bestämt mig för ett Akto eller Unna, som är små, lätta enmanstält. För att kunna hålla budget var det inte tänkbart att köpa nytt så efter ett tags letande på Blocket hittade jag en man som sålde både ett Unna och ett Akto tält. Jag ringde numret och svarade gjorde Nisse. Jag förklarade att jag var intresserad av tälten han sålde, Akto tältet hade han redan sålt men Unna tältet kunde jag få köpa. Han var väldigt nyfiken och frågade vad jag skulle ha det till och så. Jag fick lite känslan av att han skulle testa om jag var ”värdig” att köpa hans tält. När jag berättade vad jag skulle göra; ut på långfärdscykling ensam blev det alldeles tyst i luren en lång stund. Det visade sig att Nisse själv var gammal långfärdcyklist som cyklat runt i hela Europa de senaste 25 åren. Han blev tagen av att få sälja sitt tält till en lika tokig människa som han själv.

– Egentligen borde jag ge tältet till dig, sa Nisse men ångrade sig i samma andetag och ville nog ha pengarna i alla fall.

Nisse föreslog att vi skulle ses på en campingplats i norra Skåne där jag kunde få titta på tältet. Sagt och gjort, en helg i början av februari hade familjen varit och hälsat på kompisar på västkusten och vi tog omvägen om Nisses camping på vägen ner till Malmö. Det var mörkt och kallt och mycket snö. När vi väl kom fram till den tillsynes igenbommade campingen fick kom det en figur mot oss som presenterade sig som Nisse. Han hyrde en stuga på campingen för att ha någonstans att bo över vintern tills det var dags att ge sig ut igen. Men till hans stuga fick vi inte komma, där var det på tok för stökigt påstod han; för mycket kläder, tält och annan utrustning. Vi fick följa med in på campingen och in i ett slags TV-rum/gemensamt rum som brukar finnas på campingplatser.

– Du kan ju inte köpa grisen i säcken, sa Nisse och tyckte att vi skulle slå upp tältet inne i det lilla rummet. Det var bara att putta undan borden och försöka få rätt på upp och ner och bak och fram och tältpinnar. Ett tag tyckte han att vi såg så klåpiga ut att han först inte ville sälja tältet. Men hur lätt var det inne i det lilla rummet, mörkt var det också och vi var lite stressade för att äldsta sonen satt kvar i bilen utanför campingen för han hade feber. Och med Nisse som oavbrutet pratade om allt och inget, hur bra tältet var, att han bara sovit några få nätter i det, vart han skulle på nästa resa, att hans dotter brukade cykla med, att jag borde ha fått se hans långfärdscykel men den stod ju någon annanstans och framför allt att han och några polare hade en liten fest som han skulle tillbaka till.

Tillslut fick vi både upp och ihop tältet och kunde betala till Nisse vårt överenskomna pris. Glada att komma därifrån körde vi hemåt i vinterkvällen. Vi diskuterade vårt underliga möte med Nisse. En väldigt märklig man, det gick egentligen inte att bedöma om han bara var mytoman med ett extremt tältintresse eller en verklig äventyrare som levt sitt liv som vagabond på cykel. Det spelade ingen roll heller för det var ett intressant möte med en man varken jag eller min man kommer att glömma. Jag kunde inte heller låta bli att reflektera över risken att jag var på väg åt samma håll, att jag om 25 år också skulle sitta och prata minnen, rot- och rastlös utan familj i en hyrd campingstuga. Skulle inte tro det.

 

 » kommentera «