2009 jan-apr

den stora utmaningen

2009-01-08

Under fliken träning har jag lagt upp summeringen av 2008 års träning. Sista kvartalet blev ju inte så bra, en djupdykning från kvartal två och tre. Jag har tidigare lovat att berätta hur det kom sig att jag under kvartal två var uppe på ett snitt på 40 minuter per dag. Jag antog en utmaning!

Utmaningen kom från bikramyogastudion där jag tränar: Yoga 30 gånger på 30 dagar! Det lät ju så där härligt tokigt, jobbigt, utmanande! Så efter moget övervägande antog jag utmaningen. Familjen fick ju godkänna också eftersom det är lätt att inse att det skulle ta mycket tid. Cykla till träningen i tid, träna 90 minuter, svalna, duscha, cykla hem. Varje tillfälle tar alltså ca 2½ timme.

Den första maj började jag min 30-dagarsperiod. Det lustiga var att de två, tre första gångerna kändes det precis som de första dagarna på cyklingen 2006. Jag ville ge upp och undrade under hela passen vad jag gett mig in på och varför jag utsätter mig för såna här dumma grejer. Men den här gången inså jag att jag kände igen symptomen och att det skulle bli bättre bara jag höll ut. Och det blev det naturligtvis. Bara jag kommit igång så flöt det på. Av nån underlig anledning var yogastudion stängd den 6 maj = en missad dag. Det fick jag ta igen helgen efter och då träna två gånger på lördagen! Det gick nog rätt bra för jag har inga minnen av att det var så jobbigt. Efter den helgen åkte jag till Madrid på tjänsteresa i tre dagar. Som tur är finns bikramyoga i Madrid också, och på många andra platser runt om i världen också, så jag kunde träna två gånger medan jag  var där. Gissa om mitt resesällskap trodde att jag var fullständigt galen som skyndade iväg efter jobbet och tränade yoga istället för att "göra" Madrid. Klasserna var naturligtvis på spanska och jag kan ingen spanska. Men det som är bra med bikramyoga är att man alltid kör samma serie med poser, det är alltid två andningsövningar och 26 poser som kommer i samma ordning. Har man tränat några gånger så vet man vad och hur man skall göra och då går det lika bra på spanska. Efter spanienresan flöt gång 14, 15, 16, 17, 18, 19 på ganska bra. Det började bli rutin och jag kände mig stark och lite oövervinnerlig. Gång 20 och 21 skulle ske på samma dag, en tisdag, alltså ett dubbelpass direkt efter varandra. Jag var tvungen att köra dubbelt för jag skulle missa en dag till helgen. Första passet den tisdagen var förfärlig. Jag ville bara gråta, ge upp, fly... Jag tror att jag var stressad över att jag skulle köra ett till pass direkt efter och att jag hållt på så länge men ändå var det långt kvar till 30 och att jag aldrig var hemma hos min familj... jag ville helt enkelt inte mer. När jag kom ut från klassen var jag beredd på att åka hem. MEN. Då tänkte jag på hur jag tog mig ur svackan när jag cyklade - genom att ta kontakt och prata om hur det känns. Så S. fick bli min utvalda och jag berättade om cykelresan, hur det kändes då, att jag kände liknande nu och hur jag kom tillbaka med hjälp av mina änglar. Och vips så kändes det bra igen. Det funkade igen! Behöver jag berätta att det andra passet denna kväll var mitt i särklass bästa under hela månaden. Jag var helt lugn, fokuserad och urstark. De sista klasserna blev lite sega. Jag ville bara att det skulle ta slut så att jag kunde få mitt liv tillbaka igen. Jag var aldrig hemma, var tvungen att tänka på att äta i tid, dricka massor med vatten, konstant tvätta mina träningskläder. Så äntligen kom sista dagen, också med ett dubbelpass, en fredag. Det kändes fantastiskt att ha klarat det, att verkligen komma i mål med en sådan utmaning.

Jag lärde mig en hel del som jag kan ha nytta av inför egotrippen 2010. Att det kommer att vara jobbigt de första dagarna. Att det verkligen är möjligt att ta sig ur svackor och det ganska enkelt också. Att det antagligen kommer fler jobbiga perioder, inte bara de första dagarna. Att jag kan klara det! Och slutligen: Att det är en fantastiskt känsla att komma i mål!

 

 » kommentera «