egotrippen 2006

dag 3 - änglarna

2006-07-20

62 km

Klockan halv nio hade jag packat, ätit och var klar att åka. Stinget av hemlängtan från igår fanns där inombords. Cyklade ner till färjan, den gick väl ofta trodde jag. Men icke, klockan åtta slutade den gå varje halvtimme så jag fick vänta till kvart över nio innan färjan kom och tog mig till andra sidan Bolmen där jag kunde cykla norrut mot Gnosjö.

knäskydd och cykelskor 

Det gick väl hyfsat i början men sen tilltog både värmen, backarna och ångesten. På ena axeln satt en liten ge-upp-jävul och på andra axeln satt kämpa-på-ängeln. De förde en konstant kamp i mitt huvud och jag kunde bara lyssna på dem och inget annat göra än att trampa på. Berget innan Gnosjö var ingen lek men nerförsbacken till Gnosjö gick desto fortare. Hade ett elände att hitta ett matställe i Gnosjö men efter att ha frågat mig fram och cyklat runt ett tag hittade jag en pizzeria. Ge-upp-jävulen fick näring av att jag inte hittade medan kämpa-på-ängeln blev lite starkare när jag fått mat i magen. Efter Gnosjö blev det värre. Det var närmare 30°C i skuggan, men jag cyklade ju i solen på den varma asfalten. Uppförbackarna var oändliga. Till slut hade ge-upp-jävulen kämpa-på-ängeln nere för räkning. I en liten by på ett berg i Småland brast det. Det var i Åsenhöga 262 möh. Jag satt på en parkering utanför kyrkan och grät floder och ringde hem till Dick och till mamma och var på väg att ge upp – efter tre dar!

Till slut tog jag mig lite samman. Jag hade sett en liten skylt som det stod kaffe & våffla på när jag svängde in mot kyrkan. Jag tog mig tillbaka till skylten och följde den. Det var massor med folk där och jag vågade nästan inte gå fram. Köpte mig lite kaffe och satte mig på en stock. Tillslut tog en kvinna kontakt med mig. Hon såg hur nedstämd och ledsen jag var. Jag fick berätta hur det var fatt. Hon och hennes man hade cyklat upp till Åsenhöga för att fika. Genast bestämde de att jag skulle följa med dem hem, äta middag och sova i gästsängen i källaren. Sakta kom gnistan tillbaka. Någon hade sett mig! Änglarna där i Åsenhöga hette Elsa och Sture. Vi cyklade ner till byn där de bodde, härliga långa utförsbackar! På vägen hem till dem badade vi – svalt och skönt. Sen åt vi stekt gös och potatis till middag. Tack vare dessa underbara människor var jag på banan igen. Sture sa att tredje dagen var värst, det hade hans cykelkompis sagt. Tyvärr sammanföll min tredje dag med uppförsbackar och 30°C varmt – hur rationell och klok är man då?

sture och elsa

Det som nära på knäckte mig var ensamheten, inte just det att cykla själv utan att känna mig utanför, att inte passa in. Ingen att prata med, ingen som ens frågade nåt, knappt hejade. Alla runt mig levde i sin värld och jag passade inte in där. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig. Kanske lite mer nyfikenhet från omgivningen när det kommer någon med full utstyrsel på cykeln uppenbart på väg någonstans. Naivt kan tyckas men en viktig lärdom. Ska man få kontakt med människor måste man ta första steget själv! Vad jag också lärde mig är att när det ser som allra jävligast ut – dela det med någon och det känns mycket bättre.

Antal kommentarer: 0

Namn:
E-postadress:
Hemsideadress:
Meddelande:
:) :( :D ;) :| :P |-) (inlove) :O ;( :@ 8-) :S (flower) (heart) (star)