egotrippen 2006

dag 6 - slutet

2006-07-23

83 km

Kvart över fem ringde klockan. Hade sovit bra trots rockkonserten halva natten. Med öronproppar sover man som en sten. Det var lugnt och stilla på campingen när jag rev tältet och packade ihop. När jag kom till köket för att koka morgongröten var det knökfullt av ett gäng schweizare på väg till Nordkap med buss och cykel. Det var någon slags insamlingsresa. På bussen stod det www.jensblatter.ch.

Kom iväg redan klockan sju. Det var svalt och skönt att cykla och inte en människa ute. Såg ett dött rådjur i ett dike som någon måste ha kört på under natten men sen mest levande djur; tre rävar, två tranor, hägrar, rovfåglar, en iller eller mink, katter och även levande rådjur. Trampade på bra. I Fjugesta (efter fyra mil) åt jag blåbärssoppa och mandlar. Sen vidare genom det närkiska landskapet. Efter sex mil varav sista biten på en grusväg började mitt knä göra ont igen. Stannade i Kil, tog en värktablett och satte mig ner och väntade på att det skulle gå över. Det gjorde det förvånansvärt snabbt. Cyklade vidare och bestämde mig där ute i skogen att jag skulle lifta med maken och pojkarna som just idag var på väg mot Falun och sjuka svärmor. Om jag fick vila några dagar hos min bror så kanske knät skulle bli bra. Återigen en naiv tanke men jag ville ju verkligen fortsätta. Käkade lunch när jag kom fram till riksväg 50 strax norr om Örebro. Åt lunch med ett motorcykelgäng, frågade helt enkelt om jag fick sitta med dem för det är så tråkigt att äta själv. Allt för att upprätthålla en tillräcklig nivå på mina sociala behov. Efter maten cyklade jag några kilometer till och satte mig att vänta på maken. Det kändes lite konstigt att hoppa in i bilen men beslutet kändes rätt. Jag hoppades ju att det skulle bli bättre med lite vila.

början till slutet

Nu visade det ju sig att det inte alls blev bättre, knät kanske men inte hostan. Redan före resan hade jag hosta, ett elakt spöke som jagat mig fast jag försökt intala både mig själv och min omgivning om att det visst var bra och ingen fara på taket. Hur surt var det att behöva ge upp innan jag ens hunnit börja? Inbillningssjuk kan man ju vara men i det här fallet var jag nog inbillningsfrisk. Hostan slog till med full kraft. Jag tror att kroppen är så finurlig att den kan hålla en sjukdom stången under stress och cykling flera timmar per dag är onekligen ett stressmoment. Bara jag stannade och vilade passade hostan och febern på att ta över och då var resan definitivt slut.

Man kan alltid vara efterklok och med facit i hand skulle jag ju aldrig ha gett mig iväg. Men jag hade planerat så länge och haft detta i fokus så det fanns liksom inte att ställa in, det fick bära eller brista. Om jag ställt in resan och hostan verkligen hade gått över och inte blivit något mer, då hade jag känt mig misslyckad att jag gett upp så lätt för lite hosta. Nu gav jag det en chans och det höll inte ända fram men jag är ändå stolt över att jag gav mig iväg och att jag tog mig så långt som jag gjorde.

 

Antal kommentarer: 0

Namn:
E-postadress:
Hemsideadress:
Meddelande:
:) :( :D ;) :| :P |-) (inlove) :O ;( :@ 8-) :S (flower) (heart) (star)